Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa. Страница 11

Denna handelse var det, som blev sa mycket omtalad och till och med kom i tidningarna, men som de flesta inte ville satta tro till, darfor att de inte kunde forklara hur nagot sadant hade kunnat handa.

Vittskovle

Ett par dar senare tilldrog sig annu en sadan dar besynnerlig handelse. En flock vildgass kom en morgon och slog ner pa en aker borta i ostra Skane, inte langt fran den stora garden Vittskovle. I flocken funnos tretton gass av vanlig gra farg och en vit gaskarl, som bar pa sin rygg en liten parvel, som var kladd i gula skinnbyxor, gron vast och vit toppluva.

De voro nu ratt nara Ostersjon, och pa akern, dar gassen hade slagit ner, var jorden sandblandad, sasom den brukar vara vid havskuster. Det tycktes, som om det dar i trakten forut skulle ha funnits rorlig flygsand, som hade behovt bindas, for pa flera hall sagos stora, planterade tallskogar.

Nar vildgasen hade betat en stund, kommo nagra barn gaende pa akerrenen. Den gasen, som stod pa vakt, kastade sig genast upp i luften med smallande vingslag, for att hela flocken skulle hora, att det var fara a farde. Alla vildgassen flogo upp, men den vite gick lugnt kvar pa marken. Nar han sag de andra fly, lyfte han huvudet och ropade efter dem: "Inte behover ni flyga undan for de har. Det ar ju bara ett par barn."

Den lilla parveln, som hade ridit pa hans rygg, satt pa en tuva i skogsbrynet och plockade sonder en tallkott for att komma at frona. Barnen voro honom sa nara, att han inte tordes springa over akern fram till den vite. Han gomde sig hastigt under ett stort, torrt tistelblad och uppgav pa samma gang ett varningsrop.

Men den vite hade tydligen foresatt sig att inte lata skramma sig. Han gick alltjamt kvar pa akern och sag inte en gang efter vart barnen styrde kosan.

De veko emellertid av fran vagen, gingo over akern och narmade sig gaskarlen. Nar han antligen sag upp, voro de alldeles inpa honom, och nu blev han sa bestort och forvirrad, att han glomde bort, att han kunde flyga, och skyndade undan dem springande. Barnen foljde efter, jagade ner honom i ett dike och fangade honom dar. Det storsta av dem stack in honom under sin arm och bar bort honom.

Nar parveln, som lag under tiselbladet, sag detta, sprang han upp, som om han hade velat ta gaskarlen ifran barnen. Men sa kom han val ihag hur liten och maktlos han var och kastade sig istallet ner pa tuvan och hamrade ursinnigt pa marken med knytnavarna

Gaskarlen ropade pa hjalp av alla krafter: "Tummetott, kom och hjalp mig! Tummetott, kom och hjalp mig!" Men harvid borjade pojken pa att skratta mitt i angesten. "Jo, jag ar just den ratte, jag, att hjapa nagon," sade han.

I alla fall reste han sig upp och foljde efter gaskarlen. "Inte kan jag hjalpa honom," sade han, "men jag vill atminstone se vad de gor av honom."

Barnen hade ett gott forsprang, men pojken hade ingen svarighet att behalla dem i sikte, forran han kom till en sanka i marken, dar en varback brusade fram. Den var varken bred eller maktig, men i alla fall maste han springa lange utmed kanten, innan han fann ett stalle, dar han kunde hoppa over.

Nar han kom upp ur sankan, voro barnen forsvunna. Han kunde anda se deras spar pa en smal stig, som forde inat skogen, och han fortsatte att folja dem.

Snart kom han till en korsvag, och har matte barnen ha skilts at, for det gick spar at tva hall. Nu sag parveln alldeles oversiggiven ut.

Men i detsamma fick han pa en ljungtuva se ett litet vitt dun. Han forstod, att gaskarlen hade kastat det vid vagkanten for att visa honom at vilket hall han hade blivit buren, och darfor fortsatte han sin fard. Han foljde sedan barnen genom skogen. Gaskarlen sag han inte till, men varhelst han kunde ta miste om vagen, lag ett litet vitt dun och visade honom till ratta.

Parveln fortsatte troget att folja de dar dunen. De forde honom ut ur skogen, over ett par akerfalt, upp pa en vag och till sist fram genom en herrgardsalle. Vid slutet av allen skymtade gavlar och torn av rott tegel, prydda med ljusa rander och sirater. Nar parveln sag, att har lag en herrgard, trodde han sig forsta vad som hade blivit av gaskarlen. "Sakerligen har barnen burit gaskarlen fram till herrgarden och salt honom dar, och da ar han nog redan slaktad," sade han for sig sjalv. Men han tycktes inte vilja noja sig utan att fa riktigt besked och sprang framat med okad iver. Han motte inte nagot i hela allen, och det var ju gott, for sadana som han bruka vara angsliga for att bli sedda av manniskor.

Herrgarden, som han kom till, var en praktig, gammaldags byggnad och bestod av fyra huslangor, som omgavo en borggard. Pa ostra sidan fanns ett djupt portvalv, som ledde in pa borggarden. Sa langt sprang parveln utan tvekan, men nar han kom dit, stannade han. Langre vagade han sig inte, utan har blev han staende och funderade pa vad han nu skulle ta sig till.

Parveln stod annu kvar med fingret pa nasan och tankte, da han horde steg bakom sig och nar han vande sig om, sag han en hel skara folk komma gaende uppfor allen. Han smog sig med storsta hast bakom en vattentunna, som rakade sta bredvid portvalvet, och gomde sig.

De, som kommo, voro ett tjugutal unga man fran en folkhogskola, som voro ute pa fotvandring. De voro atfoljda av en larare, och nar de hade hunnit fram till portvalvet, bad denne, att de skulle vanta dar en stund, medan han gick in och fragade om de finge bese den gamla borgen Vittskovle.

De nykomna voro varma och trotta, som om de skulle ha gjort en lang vandring. En av dem var sa torstig, att han gick fram till vattentunnan och bojde sig ner for att dricka. Han hade en bleckportor hangande om halsen, och han tyckte visst, att denna hindrade honom, for han slangde den ner pa marken. Harvid gick locket upp, sa att man kunde se, att det lag nagra varblommor i den.

Portoren foll ner alldeles framfor parveln, och nu matte denna ha tyckt, att det yppade sig ett utmarkt tillfalle att komma in i borgen och fa veta vad det hade blivit av gaskarlen. Han smog sig hastigt ner i portoren och gomde sig, sa gott han kunde, under sippor och hasthovsort.

Knappt var han gomd, forran den unge mannen lyfte upp portoren, hangde den pa sig och smallde igen locket.

Lararen vande nu tillbaka och sade, att de hade fatt tillatelse att komma in i borgen. Till en borjan forde han dem inte langre an till borggarden. Dar stannade han och borjade tala med dem om den gamla byggnaden.

Han paminde dem om att de forsta manniskor, som hade funnits har i landet, hade mast bo i klippgrottor och jordhalor, i djurshudstalt och riskator, och att en lang tid hade gatt, innan de hade funnit pa att timra sig hus av tradstammar. Och sedan, hur langre hade de inte mast arbete och strava, innan de fran timmerstugan med det enda rummet hade natt fram till att resa en borg med hundra rum sadan som Vittskovle!

Det var for en trehundrafemti ar sedan, som de rika och maktiga byggde sig sadana har borgar, sade han. Det syntes val, att Vittskovle var rest pa en tid, da krig och rovare gjorde det otryggt i Skane. Runt omkring det fanns en vattenfylld grav, och over denna ledde fordomdags en bro, som kunde vindas upp. Over portvalvet fanns annu i dag ett vakttorn, utmed borgens sidor lopte vaktargangar, och i hornen stodo fasta torn med metertjocka vaggar. Men anda var inte den har borgen rest i den allra vildaste krigstiden, utan Jens Brahe, som byggde den, hade ocksa lagt sig vinn om att gora den till ett prydligt och rikt sirat hus. Om de finge se det stora, fasta stenhuset pa Glimminge, som var uppfort bara en mansalder tidigare, skulle de latt marka, att Jens Holgersen Ulfstrand, som var dess byggherre, inte hade fragat efter annat an att bygga stort och fast och starkt utan att kosta en tanke pa att fa det vackert och bekvamt. Sage de daremot sadana slott som Marsvinsholm och Svenstorp och Ovedskloster, som hade kommit till ett eller annat arhundrade senare an Vittskovle, sa skulle de finna, att tiderna da hade blivit fredligare. De herrar, som hade byggt dessa stallen, hade inte forsett dem med befastningar, utan hade endast bemodat sig om att skaffa sig stora och praktiga bostader.