Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa. Страница 34

Pojken amnade for det forsta klattra upp pa en flygsandskulle for att se hur landet sag ut darinnanfor. Men nar han hade gatt ett par steg, stotte han med framkanten av traskon mot nagot hart. Han borjde sig ner och sag, att pa sanden lag en liten kopparslant, som var sa tard av arg, att den var nastan genomskinlig. Den var sa dalig, att han inte en gang brydde sig om att stoppa den pa sig, utan bara sparkade undan den.

Men nar han ater stod uppratt, blev han helt hapen, for pa tva stegs avstand reste sig en hog, mork mur med en stor, tornforsedd port.

Ogonblicket forut, da pojken bojde sig ner, hade havet brett ut sig glittrande och blankt, och nu var det bortskymt av en lang mur med tinnar och torn. Och alldeles mittfor honom, dar det forut hade legat bara nagra tangbankar, oppnade sig den stora murporten.

Pojken forstod nog, att det var spokeri med i spelet. Men detta var inte nagot att bli radd for, tyckte han. Det var inte nagra farliga troll eller annan ondskap, som han alltid fruktade att raka ut for om natterna. Bade muren och porten voro sa praktigt uppforda, att han bara fick lust att se vad som kunde finnas bakom dem. "Jag far lov att ta reda pa vad detta kan vara," tankte han och begav sig in genom porten.

I det djupa portvalvet sutto vaktare, kladda i brokiga, puffade klader, med langskaftade spjutyxor bredvid sig, och spelade tarning. De tankte bara pa spelet och gavo inte akt pa pojken, som helt hastigt skyndade forbi dem.

Innanfor porten fann han en oppen plats, belagd med stora, jamna stenflisor. Runt omkring stodo hoga, praktiga hus, och mellan dem oppnade sig langa, smala gator.

Pa platsen framfor porten vimlade det av manniskor. Mannen buro langa, palsbramade kappor over underkladnader av siden, plymprydda baretter sutto pa sned pa deras huvud, pa brostet hangde praktiga kedjor. De voro allesammans sa statligt utstyrda, att de kunde ha varit kungar.

Kvinnorna gingo i toppiga mossor, langa kjolar och tranga armar. De voro ocksa praktigt kladda, men deras stat gick inte langt nar upp mot mannens.

Det har var ju alldeles som i den gamla sagoboken, som mor tog fram nagon gang ur kistan och visade honom. Pojken kunde rakt inte tro sina ogon.

Men det, som var markvardigare att se an bade mannen och kvinnorna, det var sjalva staden. Varje hus var sa byggt, att det vande en gavel at gatan. Och gavlarna voro sa utpyntade, att man kunde tro, att de ville tavla med varandra om vem som skulle kunna uppvisa de skonaste prydnaderna.

Den, som helt hastigt far se sa mycket nytt, kan inte hinna att bevara alltsammans i minnet. Men pojken kunde anda efterat komma ihag, att han hade sett trappstegsgavlar, som buro bilder av Kristus och hans apostlar pa de olika avsatserna, gavlar, dar bilder stodo i nisch vid nisch hela vaggen uppefter, gavlar, som voro inlagda med mangfargade glasbitar, och gavlar, som voro randiga och rutiga av vit och svart marmor.

Medan pojken beundrade allt detta, kom en haftig bradska over honom. "Nagot sadant har aldrig mina ogon forr sett. Nagot sadant far de aldrig mer se," sade han till sig sjalv. Och han borjade springa inat staden, gata upp och gata ner.

Gatorna voro tranga och smala, men inte tomma och dystra som i de stader, som han kande till. Det fanns folk overallt. Gamla gummor sutto vid sina dorrar och spunno utan spinnrock, bara med hjalp av en kavle. Kopmannens bodar voro som marknadsstand oppna at gatan. Alla hantverkare hollo sig utomhus med sitt arbete. Pa ett stalle kokades tran. pa ett annat garvades hudar, pa ett tredje hall fanns en lang repslagarbana.

Om pojken bara hade haft tid pa sig, hade han kunnat fa lara sig att forfardiga allt mojligt. Har sag han hur vapensmeder hamrade ut tunna brostharnesk, hur guldsmeder satte in adla stenar i ringar och armband, hur svarvare forde sina jarn, hur skomakare sulade roda, mjuka skor, hur gulddragaren tvinnade guldtrad, och hur vavarna slogo in silke och guld i sina vavar.

Men pojken hade inte tid att stanna. Han bara rusade framat for att hinna se sa mycket som mojligt, innan alltsammans skulle forsvinna igen.

Den hoga muren lopte runt om hela staden, omstangde den, som en gardsgard stanger for en aker. Vid slutet av varje gata sag han den, tornprydd och tinnkront. Uppe pa muren gingo krigsknektar i blankande harnesk och hjalmar.

Nar han hade sprungit tvarsigenom hela staden, kom han fram till annu en port i muren. Darutanfor lag havet med hamnen. Pojken sag gammaldags skepp med roddarbankar mittover och hoga uppbyggnader i for och akter. Somliga lago och togo in last, andra kastade just ankar. Barare och kopman skyndade om varandra. Overallt radde bradska och liv.

Men inte heller har tyckte han sig ha tid att droja. Han skyndade in mot staden igen, och nu kom han fram till Stortorget. Dar stod domkyrkan med tre hoga torn och djupa, bildprydda portvalv. Vaggarna voro sa utsirade av bildhuggare, att dar inte fanns en sten, som inte hade sin prydnad. Och en sadan prakt, som skymtade fram genom den oppna porten av gyllene kors och guldsmidda altaren och praster i guldskrudar! Mittemot kyrkan lag ett hus, som hade tinnar pa taket och ett enda smalt, skyhogt torn. Det var val radhuset. Och mellan kyrkan och radhuset, runt om hela torget, reste sig de skona gavelhusen i mangfaldigaste utsmyckning.

Pojken hade sprungit sig bade varm och trott. Han trodde sig nu ha sett det markvardigaste och borjade darfor ga langsammare. Den gatan, som han nu hade slagit in pa, var sakert den, dar stadsborna kopte sina praktiga klader. Han sag fullt av folk sta framfor de sma bodarna, dar kopmannen bredde ut over disken blommigt, styvt siden, tjockt guldtyg, skiftande sammet, latta florsdukar och spindelvavstunna spetsar.

Forut, nar pojken sprang sa fort, hade ingen gett akt pa honom. Manniskorna hade, visste trott, att det bara var en liten gra ratta, som kilade forbi dem. Men en nu, nar han gick gatan fram helt sakta, fick en av kopmannen syn pa honom och borjade vinka at honom.

Pojken blev forst angslig och ville skynda undan, men kopmannen bara vinkade och log och bredde ut pa disken ett harligt stycke sidendamast liksom for att locka honom.

Pojken skakade pa huvudet. "Jag blir aldrig sa rik, att jag kan kopa en meter av det det tyget," tankte han.

Men nu hade de fatt syn pa honom i varenda bod hela gatan utefter. Vart han sag, stod en kramare och vinkade at honom. De lamnade sina rika kunder och tankte bara pa honom. Han sag hur de skyndade in i bodens doldaste vra for att hamta det basta, de hade att salja, och hur deras hander darrade av bradska och iver, medan de lade fram det pa disken.

Nar pojken fortfor att ga framat, kastade sig en av kopmannen over disken, sprang fatt honom och lade ner framfor honom silvertyg och vavda tapeter, som stralade av farger. Pojken kunde inte annat an skratta at honom. Kramaren matte val begripa, att en fattig stackare som han inte kunde kopa sadana saker. Han stannade och holl ut sina tva tomma hander, for att de skulle forsta, att han ingenting agde, och lamna honom i fred.

Men kopmannen strackte upp ett finger och nickade och skot fram mot honom hela hogen av harliga varor.

"Kan han mena, att han vill salja allt detta for ett guldmynt?" undrade pojken.

Kopmannen tog fram ett litet, slitet och daligt mynt, det ringaste man kunde se, och visade det for honom. Och han var sa ivrig att fa salja, att han okade pa sin hog med ett par stora, tunga silverbagare.

Da borjade pojken grava i sina fickor. Han visste nog, att han inte agde en enda slant, men han kunde inte lata bli att kanna efter.

Alla de andra kopmannen stodo och forsokte att se hur handeln skulle avlopa, och nar de markte, att pojken borjade grava i fickorna, kastade de sig over diskarna, togo handerna fulla av guld– och silversmycken och bjodo ut dem till honom.

Men pojken vande ut och in pa bade vast– och byxfickor, for att de skulle se, att han ingenting agde. Da fingo de tarar i ogonen, alla dessa statliga kopman, som voro sa mycket rikare an han. Han blev till sist rord over att de sago sa angsliga ut, och han eftersinnade om han inte pa nagot satt kunde hjalpa dem. Och sa kom han att tanka pa den argiga slanten, som han nyss hade sett pa stranden.