Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa. Страница 48

Det nasta, som intraffade, var, att en flock vildgass kom flygande. Jarro vaknade da till besinning och varnade dem med hog rop, men de flogo trots detta flera ganger fram och tillbaka over grundet. De hollo sig sa hogt uppe, att de voro utom skotthall, men drangen lat anda forleda sig att skjuta av ett par skott efter dem. Dessa skott voro inte val avlossade, forran den lilla parveln sprang i land, drog av en liten kniv ur slidan och skar sonder Jarros grimma med ett par raska snitt. "Flyg nu din vag, Jarro, innan karlen hinner att ladda om!" ropade han, under det att han sjalv sprang i ner i doppingboet och stotte fran land.

Jagaren hade haft blickarna riktade pa gassen och hade inte markt att Jarro hade blivit befriad, men Cesar hade battre foljt med vad som hande, och just nar Jarro lyfte vingarna, stortade han fram och grep honom over nacken.

Jarro skrek omkligt, men parveln, som hade befriat honom, sade med storsta lugn till Cesar: "Om du ar lika hederlig, som du ser ut, sa kan du val inte tvinga en bra fagel att sitta har och locka andra i olycka."

Nar Cesar horde dessa ord, grinade han styggt med overlappen, men om ett ogonblick slappte han Jarro. "Flyg, Jarro!" sade han. "Du ar sannerligen for god att vara lockfagel. Det var inte heller darfor, som jag ville halla dig kvar, utan fordenskull, att det blir tomt i stugan efter dig."

Sjosankningen

Det blev verkligen mycket tomt i bondstugan efter Jarro. Hunden och katten funno tiden lang, nar de inte hade honom att tvista om, och matmor saknade det glada snatter, som han hade latit hora var gang hon kom in i stugan. Men den, som langtade mest efter Jarro, var den lilla gossen, Per Ola. Han var bara tre ar och enda barnet, och i hela sitt liv hade han inte haft en sadan lekkamrat som Jarro. Nar han fick hora, att Jarro hade atervant till Takern och anderna, kunde han inte lata sig noja med detta, utan tankte jamt pa hur han skulle fa honom tillbaka.

Per Ola hade talat mycket med Jarro, medan denne lag stilla i sin korg, och han var viss om att anden forstod honom. Han bad mor, att hon skulle fora honom ner till sjon, for att han skulle fa raka Jarro och overtala honom att vanda tillbaka till dem. Mor ville inte lyssna till detta, men den lille overgav inte sin plan fordenskull.

Dagen efter den, da Jarro hade forsvunnit, sprang Per Ola ute pa garden. Han lekte ensam som vanligt, men Cesar lag pa trappan, och nar mor slappte ut gossen, hade hon sagt: "Se efter Per Ola, Cesar!"

Om nu allt hade varit som vanligt, hade Cesar ocksa atlytt befallningen, och gossen hade blivit sa val overvakad, att han inte hade lupit den ringaste fara. Men Cesar var sig inte lik i de dagarna. Han visste, att bonderna, som bodde utmed Takern, hade tata overlaggningar om sjosankningen, och att de nara nog hade beslutat den. Anderna skulle bort, och Cesar skulle aldrig mer kunna fa en arlig jakt. Han var sa upptagen av att tanka pa denna olycka, att han inte kom ihag att vaka over Per Ola.

Och den lille var inte val lamnad ensam pa garden, forran han insag, att nu var ratta stunden kommen att ga ner till Takern och tala med Jarro. Han oppnade en grind och vandrade ner mot sjon pa den smala stigen, som lopte fram over maderna. Sa lange som man kunde se honom hemifran, gick han langsamt, men sedan okade han farten. Han var mycket radd for att mor eller nagon annan skulle ropa at honom, att han inte fick ga. Han ville ju inte gora nagot ont, bara overtala Jarro att komma tillbaka, men han kande pa sig, att de dar hemma inte skulle ha gillat foretaget.

Nar Per Ola kom ner till sjostranden, ropade han flera ganger efter Jarro. Darpa stod han en lang stund och vantade, men ingen Jarro visade sig. Han sag flera faglar, som liknade grasanden, men de flogo forbi utan att latsa om honom, och alltsa kunde han forsta, att ingen av dem var den ratta.

Nar Jarro inte kom till honom, tankte den lilla gossen, att han sakert skulle finna honom lattare, om han begave sig ut pa sjon. Det fanns flera goda farkoster vid stranden, men de voro fastbundna. Den enda, som lag los och ledig, var en gammal, gisten eka, som var sa dalig, att ingen tankte pa att begagna den. Men Per Ola kranglade sig upp i den utan att bry sig om, att det stod vatten over hela bottnen. Han orkade inte bruka arorna, men i stallet satte han sig att vagga och gunga i ekan. Sakert hade ingen stor manniska lyckats fora en eka over Takern pa det sattet, men nar vattenstandet ar hogt och olyckan ar framme, ha sma barn en forunderlig formaga att komma ut till sjoss. Per Ola drev snart omkring pa Takern och ropade pa Jarro.

Nar den gamla ekan sa dar vaggades ut pa sjon, oppnades dess springor allt vidare, och vattnet riktigt strommade in i den. Per Ola fragade inte det minsta efter detta. Han satt pa den lilla toften i foren, ropade at varje fagel han sag och undrade pa att inte Jarro visade sig.

Till sist fick Jarro verkligen syn pa Per Ola. Han horde, att nagon ropade pa honom med det namn, som han hade haft bland manniskorna, och han forstod, att gossen hade gett sig ut pa Takern for att soka honom. Jarro blev outsagligt glad over att finna, att en av manniskorna verkligen alskade honom och lat honom smeka sig. De voro bada tva mycket lyckliga att aterse varandra.

Men plotsligen markte Jarro hur det stod till med ekan. Den var till halften full av vatten och var mycket nara att sjunka. Jarro sokte tala om for Per Ola, att han, som varken kunde flyga eller simma, maste soka att komma upp pa land, men Per Ola forstod honom inte. Da drojde inte Jarro ett ogonblick, utan skyndade bort for att skaffa hjalp.

Jarro kom tillbaka om en liten stund och bar da pa sin rygg en liten parvel, som var mycket mindre an Per Ola. Om han inte hade kunnat tala och rora sig, skulle gossen ha trott, att det var en dock. Och den lilla parveln befallde Per Ola att genast ta upp en lang, smal stor, som lag pa bottnen av ekan, och forsoka att staka denna fram mot en av de sma vassholmarna. Per Ola lydde honom, och han och parveln hjalptes at att driva fram ekan. Med ett par tag vore de framme vid en liten vassomkransad holme, och nu blev Per Ola tillsagd, att han skulle ga i land. Och just i samma stund, som Per Ola satte foten pa land, fylldes ekan med vatten och sjonk till bottnen.

Nar gossen sag detta, kande han sig viss om att far och mor skulle bli mycket onda pa honom. Han skulle ha borjat grata, om han inte strax hade fatt annat att tanka pa. Det kom namligen en flock stora, graa faglar och slog ner pa on, och den lilla parveln tog honom fram till dem och berattade for honom var de hette, och vad de sade. Och detta var sa roligt, att Per Ola glomde allting annat.

Emellertid hade folket i bondgarden markt, att gossen var forsvunnen, och hade borjat soka efter honom. De letade igenom uthusen, tittade i brunnen och sago efter i kallaren. Sedan gingo de ut pa vagar och stigar, vandrade till granngarden for att hora om han hade forirrat sig dit och spanade efter honom ocksa nere vid Takern. Men hur de an sokte, kunde de inte finna honom.

Cesar, hunden, forstod mycket val, att husbondfolket letade efter Per Ola, men han gjorde inte nagot for att fora dem pa ratt spar. I stallet lag han stilla, som om hela saken inte hade angatt honom.

Langre fram pa dagen upptackte man Per Olas spar nere vid batstaden. Och sa kom man att tanka pa att den gamla gistna ekan inte langre lag kvar vid stranden. Da borjade man forsta hur alltsammans hade gatt till.

Husbonden och hans drangar skoto genast ut batarna och foro for att soka efter gossen. De rodde omkring pa Takern anda till sena kvallen utan att se den minsta skymt av honom. De kunde inte tro annat, an att den gamla farkosten hade sjunkit, och att den lille lag dod pa sjobottnen.

Pa kvallen drev Per Olas mor omkring pa stranden. Alla andra voro overtygade om att gossen var drunknad, men hon kunde inte forma sig att tro detta, utan hon sokte honom alltjamt. Hon sokte inne mellan vass och sav, gick och gick pa den sanka stranden utan att tanka pa hur djupt hon sjonk med foten och hur vat hon hade blivit. Hon var outsagligt fortvivlad. Hjartat varkte i hennes brost. Hon grat inte, men vred sina hander och ropade pa sitt barn med hog, klagande rost.