Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa. Страница 57

Det stora nunnekriget

Nasta var kom Karr en morgon springande genom skogen. "Karr, Karr!" ropade nagon efter honom. Karr vande sig om. Han hade inte hort fel. Det var en gammal rav, som stod utanfor sin lya och ropade. "Du far lov att saga mig om manniskorna gor nagot for skogen," sade raven. – "Jo, var viss pa det!" sade Karr. "De arbetar, allt vad de hinner." – "De har slagit ihjal hela min slakt, och de kommer att sla ihjal mig med," sade raven. "Men det ma vara dem forlatet, bara de hjalper skogen."

Karr sprang aldrig genom snaren det aret, utan att nagon fragade honom om manniskorna kunde hjalpa skogen. Det var inte sa latt for Karr att svara, for manniskorna visste inte sjalva om det skulle lyckas dem att besegra nunnorna.

Nar man tanker pa hur fruktad och hatad den gamla Kolmarden hade varit, var det allt markvardigt att se, att over hundra man varje dag gingo inne i skogen och arbetade for att radda den fran forodelse. De fallde skogen, dar den var som mest skadad, rensade bort under skogen och togo undan de lagsta grenarna, for att larverna inte sa latt skulle kunna krypa fran trad till trad. De hoggo upp breda gator omkring den skadade skogen och lade ut limstrukna stanger, for att larverna skulle stangas inne dar och inte kunna tranga over pa nya omraden. Sedan detta var gjort, borjade de lagga limringar runt om tradstammarna. Det var meningen, att man pa det sattet skulle hindra larverna att komma ner ur trad, som de redan hade kalatit, och tvinga dem att stanna, dar de voro, och svalta ihjal.

Manniskorna hollo pa med dessa arbeten langt inpa varen. De voro helt forhoppningsfulla och vantade nastan med otalighet pa att larverna skulle komma ut ur aggen. De voro vissa om att de hade gardat in dem sa val, att de allra flesta maste do av hunger.

Sa komma larverna i borjan av sommaren och voro mangdubbelt flera, an de hade varit forra aret. Men det gjorde ju ingenting, om de bara voro instangda och inte kunde skaffa sig tillrackligt att ata.

Men harmed gick det inte riktigt sa, som man hade hoppats. Det var nog larver, som fastnade pa limstangerna, och det var hela hopar, som blevo hindrade av limringarna och inte voro i stand att komma ner fran traden, men inte kunde nagon saga, att larverna voro instangda. De kropo pa landsvagar, pa gardsgardarna, uppat stugvaggarna. De vandrade ut over Fridskogens omrade och in pa andra trakter av Kolmarden.

"De slutar inte, forran all var skog ar forstord," sade manniskorna. De voro i den storsta angslan och kunde inte ga in i skogen utan att fa tarar i ogonen.

Karr vamjdes sa vid allt detta, som krop och gnagde, att han knappt kunde forma sig att ga utom dorren. Men en dag tyckte han, att han borde ga och hora hur Grafall hade det. Han tog genaste vagen mot hans marker och skyndade framat med nosen mot jorden. Nar han kom till tradroten, dar han forra aret hade rakat Hjalplos, lag denne ater darnere och kallade pa honom. "Har du talat om for Grafall vad jag sade till dig, sist vi rakades?" fragade snoken. Karr bara glafste och forsokte komma at honom. "Gor det i alla fall!" sade ormen. "Du ser ju, att manniskorna inte vet nagon bot mot forharjelsen." – "Ja, inte du heller," svarade Karr och sprang vidare. Karr fann Grafall, men algen var vid sa dystert lynne, att han knappast halsade. Han borjade genast tala om skogen. "Jag vet inte vad jag ville ge till, om det hor elandet upphorde," sade han.

"Da ska jag val tala om for dig, att du lar kunna radda skogen," sade Karr och framforde nu snokens halsning. – "Om det vore en annan an Hjalplos, som lovade detta, skulle jag genast ga i landsflykt, " sade algen. "Men hur skulle en fattig snok kunna ha sadan makt?" – "Det ar forstas bara skryt," sade Karr. "Snokar vill alltid latsa, som om de visste mer an andra djur."

Nar Karr skulle ga hem, foljde Grafall honom till vags. Karr horde da hur en trast, som satt i en grantopp, borjade ropa: "Dar gar Grafall, som har forstort skogen! Dar gar Grafall som har forstort skogen!"

Karr trodde, att han inte hade hort ratt, men bara en liten stund darefter kom en hare kilande over stigen. Nar haren sag dem, stannade han, klippte med oronen och ropade: "Har kommer Grafall, som har forstort skogen!" Sedan kilade han bort, sa raskt han kunde.

"Vad menar de med det dar?" fragade Karr. – "Jag vet inte ratt," sa Grafall. "Jag tror, att smafolken i skogen ar missnojda med mig, darfor att det var jag, som radde till att vi skulle soka hjalp av manniskorna. De har fatt alla sina gomstallen och boplatser forstorda, nar underskogen blev borthuggen.

De gingo tillsammans an en stund, och Karr horde, att det ropade fran alla hall: "Dar gar Grafall, som har forstort skogen!" Grafall latsades, som om han inte horde det, men Karr trodde sig nu forsta varfor han var sa nedslagen.

"Du, Grafall," fragade Karr hastigt, "vad menar snoken med att du skulle ha slagit ihjal den, som han tyckte bast om?" – "Hur kan jag vet det?" sade Grafall. "Du vet, att jag aldrig brukar sla ihjal nagon."

Kort darefter motte de de fyra gamla algarna: Krokrygg, Hornkrone, Stravmane och Storstarke. De kommo sakta och betanksamt vandrande efter varandra. "Val mott i skogen!" ropade Grafall emot dem. – "Val mott igen!" svarade algarna. "Vi ville just raka dig, Grafall, for att radgora med dig om skogen."

"Det ar sa," sade Krokrygg, "att vi har fatt veta, att det har skett en ogarning har i skogen, och att det ar darfor, att den inte har blivit straffad, som hela skogen blir forstord." – "Vad ar det for en ogarning?" – "Det ar nagon, som har slagit ihjal ett oskadligt djur, som han inte kunde ata. Sadant raknas som en ogarning har i Fridskogen." – "Vem ar det, som har gjort ett sadant nidingsdad?" sade Grafall. – "Det lar ska vara en alg, och vi skulle nu fraga dig om du vet vem det kan vara." – "Nej," sade Grafall, "jag har aldrig hort talas om en alg, som har slagit ihjal ett oskadligt djur."

Grafall skildes fran de gamla och vandrade vidare mot Karr. Han hade blivit allt tystare och gick med djupt nersankt huvud. De kommo att ga forbi Kryle, huggormen, dar han lag pa sin hall. "Dar gar Grafall, som har forstort skogen," vaste Kryle, han som alla andra. Nu hade Grafall forlora talamodet. Han gick fram till ormen och lyfte framfoten. "Tanker du sla ihjal mig, som du slog ihjal den gamla snokhonan?" sade Kryle. – "Har jag slagit ihjal en snokhona?" fragade Grafall. – "Forsta dagen du kom i skogen, slog du ihjal snoken Hjalplos' hustru," sade Kryle.

Grafall gick hastigt fran Kryle och fortsatte att vandra bredvid Karr. Plotsligt stannade han. "Karr, det ar jag som har gjort ogarningen. Jag har slagit ihjal ett ofarligt djur. Det ar for min skull, som skogen blir forstord." – "Vad ar det du sager?" avbrot Karr. – "Sag du till snoken Hjalplos, att Grafall gar i landsflykt i denna natt!" – "Det sager jag aldrig," sade Karr. "Det ar ett farligt land for algar dar i norr." – "Tror du, att jag vill ga kvar har, sedan jag har vallat sadan olycka?" sade Grafall. – "Nu ska du inte forhasta dig. Vanta till i morgon att gora nagot!" – "Det ar du, som har lart mig, att algarna ar ett med skogen," sade Grafall, och med detta skildes han fran Karr.

Karr gick hem, men detta samtalet hade gjort honom orolig, och redan nasta dag kom han pa nytt ut i skogen for att raka algen. Da stod Grafall ingenstans att finna, och hunden sokte inte heller lange efter honom. Han forstod, att Grafall hade tagit ormen pa orden och gatt i landsflykt.

Pa hemvagen var Karr vid sa daligt lynne, att det inte kan beskrivas. Han kunde inte forsta Grafall, som skulle lata den dar snokstackaren narra bort honom. Han hade aldrig hort sadan darskap. Vad kunde den dar Hjalplos ha for en makt?

Nar Karr kom gaende i dessa tankar, fick han se skogvaktaren, som stod och pekade uppat ett trad. "Vad ar det du ser efter?" fragade en karl, som stod bredvid. – "Det har kommit sjukdom bland larverna," sade skogvaktaren.