Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa. Страница 61
En stund efterat kom pojken ater upp i skogen till vildgassen. Han gick och tuggade pa en morot, som han hade hittat utanfor kallaren, tyckte, att han hade atit en praktig kvallsvard, och var nojd med att han hade fatt sitta flera timmar inne i den varma stugan. "Om jag nu bara kunde fa ett bra nattkvarter!" tankte han.
Det foll honom da in, att det basta skulle vara, att han togo sin sovplats i en yvig gran, som stod vid kanten av vagen. Han svingade sig upp i den och flatade ihop ett par smakvistar, sa att han fick en badd att ligga pa.
Dar lag han en stund och tankte pa det, som han hade hort i stugan, och framfor allt pa den dar herr Karl, som skulle ga omkring har pa Djulo skog, men han somnade snart ifran alltsammans och skulle ha sovit anda till morgonen, om han inte hade vaknat vid att ett par gnisslande jarngrindar hade slagits upp alldeles under honom.
Pojken ar vaken i ogonblicket, gnuggar somnen ur ogonen och ser sig omkring. Tatt bredvid sig har han en manshog mur, och over muren skymta trad, som bagna under frukter.
Han tycker forst, att detta ar bra underligt. Inte fanns det nagra frukttrad har, da han somnade. Men om nagra ogonblick kommer minnet tillbaka till honom, sa att han forstar vad detta ar for en tradgard.
Det besynnerligaste av allt ar kanske, att han inte alls blir radd, utan tvartom kanner en obeskrivligt stark lust att ga in i tradgarden. Dar han ligger uppe i granen, ar det morkt och kulet, men inne i tradgarden ar det ljust, och han tycker sig se hur frukter och rosor gloda i starkt solsken. Det skulle allt vara gott for honom, som har drivit omkring sa lange i kold och ruskvader, att fa kanna pa litet sommarvarme.
Det tycks inte heller vara den minsta svarighet att komma in i tradgarden. Det finns en port i den hoga muren tatt bredvid granen, dar pojken ligger, och en gammal tradgardsmastare har just skjutit upp de stora jarngrindarna. Nu star han i portoppningen och spanar inat skogen, alldeles som om han vantade nagon.
I ett ogonblick ar pojken nere ur tradet. Han gar fram till tradgardsmastaren med luvan i handen, bugar och fragar om det gar an att fa se tradgarden.
"Ja, det gar an," svarade tradgardsmastaren med ratt barsk rost. "Stig du pa bara!"
Han drar darpa igen grindarna och stanger dem med en tung nyckel, som han stoppar i baltet. Under tiden star pojken och betraktar honom. Han har ett stravt ansikte med stora mustascher, vasst pipskagg och skarp nasa. Om han inte hade burit ett blatt tradgardsmastarforklade och hallit en tung spade i handen, skulle pojken ha tagit honom for en gammal knekt.
Tradgardsmastaren gar inat tradgarden med sa stora steg, att pojken maste springa for att kunna folja med honom. De ga pa en trang vag, och pojken rakar komma upp pa graskanten. Men da far han strax en tillsagelse att inte trampa ner graset, och sedan springer han efter sin forare.
Pojken kanner pa sig, att tradgardsmastaren tycker, att han ar mycket for god att ga och visa tradgarden for en sadan bortbyting som han, och han vagar inte fraga honom om nagot, utan springer bara med. Da och da slanger tradgardsmastaren till honom ett ord. Strax innanfor muren finns en tat hack, och nar de ha kommit igenom den, talar han om, att han kallar den for Kolmarden. "Ja, den ar sa stor, att den gor skal for namnet", svarade pojken, men tradgardsmastaren bryr sig alls inte om att hora pa vad han sager.
Sa kommo de fram ur buskarna, och pojken kan se ut over en stod del av tradgarden. Han marker strax, att den inte ar sardeles vidstrackt, bara ett par tunnland. Den hoga muren skyddar den i soder och vaster, men i norr och oster ar den omgiven av vatten, sa att dar behovs intet stangsel.
Tradgardsmastaren har stannat for att binda upp en ranka, och pojken far alltsa tid att se sig omkring. Han har inte sett manga tradgardar i sin dar, men han tycker sig forsta, att den har ar olik alla andra. Den matte vara utlagd i nagot gammaldags maner, for en sadan myllrande mangd av sma kullar och sma blomplaner och sma hackar och sma grasmattor och sma bersaer fick man inte se nu for tiden. Och inte heller ett sadant vimmel av sma dammar och slingrande kanaler, som han ser har pa alla hall.
Overallt sta de stoltaste trad och de ljuvligaste blommor, och vattnet i de sma kanalerna ligger klart och djupgront och speglande. Och pojken tycker, att alltsammans ar som ett paradis. Han slar ihop handerna och utbrister: "Jag har da aldrig sett nagot sa vackert! Vad kan det har vara for en tradgard?"
Detta ropar han helt hogt, och genast vander tradgardsmastaren sig emot honom och sager med barsk rost: "Den har tradgarden heter Sormland. Vad ar du for en, som inte vet sa mycket? Den har alltid varit raknad som ett av de praktigaste i riket."
Pojken blir en smula fundersam over svaret, men han har sa mycket att se pa, att han inte hinner grunda ut vad det kan betyda. Sa vackert, som det ar, med alla blommor och slingrande vattendrag, sa finns det anda nagot annat, som han har mera noje av, och det ar alla de sma lusthus och lekstugor, som aro uppsatte i tradgarden. De finnas overallt, men allra mest vid kanten av de sma dammarna och kanalerna. Det ar inga riktiga hus. De aro for sma, som om de voro byggda for folk, som inte voro storre an han, men de aro otroligt prydliga och natta. De aro av alla upptankliga slag: somliga aro lika slott med torn och flyglar, andra se ut som kyrkor och andra som kvarnar eller bondstugor.
De aro sa vackra, att pojken skulle vilja stanna och se narmare pa vartenda en, men han vagade inte annat an folja tradgardsmastaren Men snart komma de till ett stalle, som ar storre och statligare an nagot, som de forut ha rakat pa. Det ar byggt i tre vaningar med frontespis och utspringande flyglar. Det star pa en kulle mitt i en blomsteranlaggning, och vagen, som leder dit, gar over den ena kanalen efter den andra pa sma sirliga broar.
Pojken tors inte annat an folja i halarna pa tradgardsmastaren, men nar han maste ga forbi allt detta, suckar han sa tungt, att den strange hor det och stannar. "Det har stallet kallar jag Eriksberg," sager han. "Vill du ga in har, sa kan du fa, men akta dig for Pintorpafrun!"
Den, som inte ar sen att lyda uppmaningen, det ar pojken. Han springer framat den tradkantade alleen, over de sma broarna, upp igenom blomsteranlaggningarna, in genom porten. Alltsammans synes just vara avpassat for en sadan som han. Trappstegen aro lagom hoga, och han kan oppna vart las. Men aldrig har han trott, att han skulle fa se sa mycket vackert. Ekgolven lysa blanka och bonade, taken aro gipsade och fullmalade med bilder. Utefter vaggarna hanger tavla vid tavla, moblerna ha forgyllda karmar och aro overdragna med siden. Han ser rum, dar vaggarna aro kladda med bocker, och han ser rum, dar bord och skap aro fullsatta med klenoder.
Hur mycket han an skyndar sig, hinner han inte se halva huset, forran tradgardsmastaren ropar pa honom, och nar han kommer ut, star gubben och biter i mustascherna av otalighet.
"Na, hur gick det?" fragar tradgardsmastaren. "Fick du se Pintorpafrun?" Men pojken har inte sett en levande varelse, och nar han svarar detta, forvrides tradgardsmastarens ansikte. "Har Pintorpafrun fatt vila och inte jag!" sager han, och pojken har aldrig trott, att sadan fortvivlan kunde darra i en manniskorost.
Darpa gar tradgardsmastaren fore igen med langa steg, och pojken springer efter, under det att han forsoker att se sa mycket som mojligt av alla markvardigheterna. De ga runt omkring en damm, som ar nagot storre an de ovriga. Langa, vita paviljonger, lika herrgardshus, sticka overallt upp ur buskager och blomgrupper. Tradgardsmastaren stannar inte, men medan han gar framat, kastar han da och da ett ord med pojken. "Den har dammen kallar jag for Yngaren. Har har du Danbyholm. Har har du Hagbyberga. Har har du Hovsta. Har har du Akero."
Sedan nar tradgardsmastaren med ett par valdiga steg fram till en ny liten damm, som han kallar Baven, men har hor han pojken ge till ett litet utrop av forvaning, och sa stannar han. Pojken har blivit staende framfor en liten bro, som leder ut till ett slott pa en o ute i dammen.