Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa. Страница 73

Bade han och bjornfar hade varit sa upptagna av sitt, att de inte hade markt, att en manniska hade smugit sig tatt inpa dem.

"Bjornfar!" skrek pojken. "Hor ni inte, att det knapper i en bosshane? Spring! Annars blir ni skjuten."

Bjornfar fick brattom, men gjorde sig anda tid att ta pojken med sig. Ett par skott smallde, nar han rusade bort, och kulorna veno honom om oronen, men han kom lyckligt undan.

Dar hangde pojken utanfor bjorngapet, tankte han, att han val aldrig hade varit sa dum, som i natt. Om han bara hade tegat, sa hade bjornen blivit skjuten, och han sjalv hade kommit los. Men han hade blivit sa van att hjalpa djuren, att han gjorde det alldeles utan att tanka sig for.

Nar bjornfar hade kommit ett stycke inat skogen, stannade han och satte ner pojken pa marken. "Tack ska du ha, pyssling!" sade han. "De dar kulorna skulle nog ha traffat battre, om inte du hade varit. Och nu vill jag gora dig en tjanst igen. Om du skulle raka ut for en bjorn nagon mer gang, sa sag bara till honom detta, som jag nu viskar sig, sa ror han dig inte!"

Darpa viskade bjornfar ett par ord i orat pa pojken och skyndade sedan vidare, for han tyckte sig hora, att hundar och jagare forfoljde honom.

Men pojken stod kvar i skogen, fri och oskadd, och kunde knappt sjalv forsta hur detta var mojligt.

*

Vildgassen hade flugit fram och tillbaka hela kvallen, spanat och ropat, men inte kunnat finna Tummetott. De hollo pa att soka, lange efter sedan solen hade gatt ner, och nar det till sist hade blivit sa morkt, att de maste stalla sig att sova, voro de mycket missmodiga. Det var inte en av dem, som inte trodde, att pojken hade slagit ihjal sig i fallet och nu lag dod nere pa skogsbottnen, dar de inte kunde se honom.

Men nasta morgon, nar solen gick upp ovan bergen och vackte vildgassen, lag pojken som vanlig och sov mittibland dem, och han kunde inte lata bli att skratta, nar han vaknade och horde hur de skreko och kacklade i sin forvaning.

De voro sa ivriga att fa veta vad som hade hant honom, att de inte ville fara bort pa bete, forran han hade talat om hela sin historia. Pojken berattade raskt och ivrigt hela aventyret med bjornarna, men sedan tycktes han inte vilja fortsatta. "Hur jag kom tillbaka till er, det vet ni val redan," sade han. – "Nej, vi vet ingenting. Vi trodde, att du hade slagit ihjal dig." – "Det var besynnerligt," sade pojken. "Jo, nar bjornfar gick ifran mig, klattrade jag opp i en gran och somnade in. Men i forsta gryningen vaknade jag vid att en orn kom susande over mig, tog mig i sina klor och forde bort mig. Jag tankte forstas, att nu var det ute med mig. Men han gjorde mig ingenting, for bara raka vagen hit till er och kastade ner mig mittibland er."

"Sade han inte vad han var for en?" fragade den store vite.

"Han var borta, innan jag hann saga tack en gang. Jag trodde att mor Akka hade skickat honom for att hamta mig."

"Det var markvardigt, det har," sade den vita gaskarlen. "Ar du saker pa att det var en orn?"

"Inte har jag nansin forut sett en orn," sade pojken. "Men han var sa stor, att jag inte kan ge honom ett ringare namn."

Marten gaskarl vande sig till vildgassen for att hora vad de menade om detta. Men de stodo och tittade uppat luften och sago ut, som om de tankte pa helt andra saker.

"Vi far val inte alldeles glomma att ata frukost i dag," sade Akka och lyfte hastigt vingarna till flykt.

XXIX. Dalalven

Denna dag fick Nils Holgersson se sodra Dalarna. Vildgassens flykt gick over Grangesbergs valdiga gruvfalt, over de stora anlaggningarna vid Ludvika, over Ulvshyttans jarnverk och Grangshammars gamla nedlagda bruk fram till Stora Tunas slatter och Dalalven. I borjan av farden, nar pojken sag bruksskorstenarna sticka upp bakom varje as, tyckte han, att allt var sig likt som i Vastmanland, men nar han kom fram till den stora alven, fick han se nagot nytt att se pa. Det var den forsta riktiga flod, som pojken hade sett, och han hapnade, nar han sag denna stora breda vattenmassa komma glidande genom landskapet.

Nar vildgassen hade natt Torsangs flottbro, vande de och foro mot nordvast utmed alven, som om de ville bruka den till vagvisare. Pojken satt och sag ner pa stranderna, som voro alldeles oversallade med byggnader langa strackor framat. Han sag de stora fallen vid Domnarvet och Kvarnsveden och de stora verken, som de hade att driva. Han sag flottbroarna, som vilade pa alven, farjorna, som den hade att bara, timmerstockarna, som den rullade framat, jarnvagarna, som foljde den och korsade den, och han borjade nagot litet fatta vilket stort och markvardigt vatten detta var.

Alven gjorde en lang bukt mot norr. Uppe i kroken var det odsligt och folktomt, och vildgassen slogo ner pa en ang for att beta. Pojken sprang ifran dem fram till alvbrinken for att kunna se ner pa alven, som flot i en bred fara djupt under honom. Helt nara gick en landsvag fram till alven, och de resande fardades over denna pa en farja. Detta var nytt for pojken, och han hade roligt av att se pa det, men helt plotsligt kom en forfarlig trotthet over honom. "Jag ar tvungen att sova en stund. Jag har ju knappt fatt en blund i mina ogon i natt," tankte han, krop ner i en tat tuva, gomde sig, sa gott han kunde, under gras och stra och somnade.

Han vaknade av att manniskor sutto och sprakade bredvid honom. De voro landsvagsresande, som inte kunde farjas over alven, darfor att stora isstycken kommo flytande utfor den och hindrade farjan. Medan de vantade, hade de gatt upp pa vallen och sutto dar och talade om hur svart de hade det med alven.

"Jag undrar om det ska bli sadan oversvamning i ar som i fjol," sade en bonde. "Da gick alven lika hogt som telefonstolparna hemma hos oss, och hela var flottbro rev den med sig."

"I fjol gjorde den inte sa varst mycken skada i var socken," sade en annan, "men aret forut tog den ifran mig en full holada."

"Jag ska aldrig glomma den natten, da den gick till storms mot den stora bron vid Domnarvet," infoll en jarnvagsarbetare. "Ingen pa hela bruket kunde fa en blund i ogonen."

"Ja, nog ar alven en svar forstorare," sade en stor, statlig karl, "men nar jag hor, att ni sitter har och talar illa om den, kan jag inte lata bli att tanka pa prosten darhemma. Det var gille i prostgarden, och folk satt och klagade pa alven, just som ni gor nu, men da blev prosten liksom upprord och sade, att han ville beratta en historia for oss. Och nar han hade slutat, var det ingen, som kunde saga ett ont ord om Dalalven, och jag undrar om det inte skulle ha gatt sa med er ocksa, om ni hade varit med."

Nar de vantade horde detta, ville alla veta vad prosten hade sagt om alven, och bonden talade da om historien, sa gott som han kom ihag den.

"Det var en fjallsjo oppe vid norska gransen. Darifran flot ut en a, som var strid och ivrig allt ifran forsta borjan. Sa liten den var, blev den kallad Storan, darfor att den sag ut att kunna bli nagot duktigt av den.

Nar den nyss var utkommen ur sjon och kastade en blick omkring sig for att se at vilket hall den borde styra kosan, var det just ingen uppmuntrande syn, som motte den. At hoger, at vanster och ratt fram fanns ingenting annat an skogsasar, som sa smaningom reste opp sig till hoga bergstoppar.

Storan kastade blickarna at vaster. Dar hade den Langfjallet med Djupgravstoten, Barfrohagna och Storvatteshagna. Den sag at norr. Dar hade den Nasfjall, at oster stod Nipfjallet och i soder Stadjan. Den funderade nog pa om det inte var sa gott, att den for tillbaka ner i sjon. Men sa tyckte den anda, att den atminstone borde gora ett forsok att leta sig fram till havet, och sa gav den sig av.

Det ar latt att forsta, att det var ett styvt arbete for den att bana sig en vag genom obygden. Skog stod i vagen for den, om inte annat. Det var att rycka omkull tall efter tall for att fa fritt lopp. Den var maktigast och starkast om varen, nar forst hemfloden kom och fyllde den med snovatten fran grannskogarna och sedan fjallfloden kom med vatten fran fjallen. Da passade den pa och gick framat med stor kraft, rojde undan sten och jord och gravde sig igenom sandasar. Och om hosten kunde den likaledes gora ett duktigt arbete, sedan den hade stigit efter hostregnen.