Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa. Страница 37

Landet hade redan varit fardigt i norr och oster, nar Sankte Per hade borjat arbetet, men sodra och vastra delen och hela inlandet hade han ensam fatt skapa. Nar nu Var Herre kom upp dit, dar Sankte Per hade arbetat, blev han sa forskrackt, att han tvarstannade och sa: 'Hur i hela varlden har du burit dig at med det har landet, Sankte Per?'

Sankte Per stod ocksa och sag sig omkring helt forvanad. Han hade haft den tanken, att ingenting kunde vara sa bra for ett land som mycken varme. Darfor hade han dragit ihop ofantlig massa sten och berg och murat opp ett hogland, och det hade han gjort for att det skulle komma nara solen och fa mycket med av solvarmen. Ovanpa stenhoparna hade han brett ut ett tunt lager av matjord, och sa hade han menat, att allting var val bestallt.

Men nu hade det kommit ett par starka regnskurar, medan han var nere i Skane, och mer hade det inte behovts for att visa vad hans arbete dugde till. Nar Var Herre kom for att betrakta landet, var all matjorden bortskoljd, och nakna berggrunden stack fram overallt. Dar det var som bast, lag det lera och tungt grus over hallarna, men det sag sa magert ut, att det var latt att forsta, att dar knappast skulle kunna vaxa annat an gran och en och mossa och ljung. Vad det fanns gott om, det var vatten. Det hade fyllt opp alla klyftor i berggrunden; och sjoar, aar och backar, det sag man overallt, for att nu inte tala om mossar och karr, som utbredde sig over stora strackor. Och det forargligaste var, att medan somliga trakter hade overnog av vatten, var det sa ont om det pa andra hall, att stora falt lago som torra hedar, dar sand och jord virvlade opp i skyar vid minsta flakt.

'Vad kan du ha haft for mening med att skapa ett sadant har land?' sa Var Herre, och Sankte Per urskuldade sig och sa, att han hade velat bygga opp landet, sa hogt, att det skulle fa mycket med av solvarmen. 'Men da far det ju ocksa mycket med av nattkolden,' sa Var Herre, 'for den kommer fran himlen, den med. Jag ar allt radd for att det lilla, som kan vaxa har, kommer att frysa bort.'

Det hade forstas inte Sankte Per tankt pa.

'Ja, har blir ett magert och frostbundet land,' sa Var Herre, 'det kan inte hjalpas, det'"

Nar lille Mats hade hunnit sa langt i berattelsen, foll Asa gasapiga honom i talet. "Jag kan inte lida, lille Mats, att du sager, att det ar sa elandigt i Smaland," sade hon. "Du glommer rent bort sa mycken god jord som finns dar. Tank bara pa More harad borta vid Kalmar sund! Jag undrar var det finns en rikare sadesbygd. Dar ligger aker vid aker alldeles som har i Skane. Dar ar sa god jord, att jag inte vet vad som inte skulle kunna vaxa dar."

?Det kan jag inte hjalpa," sade lille Mats. "Jag berattade bara sa, som andra har sagt forut."

"Och jag har hort manga saga, att ett vackrare kustland an Tjust det finns inte. Tank pa de vikarna och de holmarna och de herrgardarna och de lundarna!" sade Asa. – "Ja, det ar nog sant, det," medgav lille Mats. – "Och minns du inte," fortfor Asa, "att skollararinnan sa, att en sa livlig och vacker trakt som den biten av Smaland, som ligger soder om Vattern, finns inte i hela Sverige? Tank pa den vackra sjon och de gula strandbergen och pa Granna och Jonkoping med tandsticksfabriken och Munksjo, och tank pa Huskvarna och alla de stora anlaggningarna dar!" – "Ja, det ar nog sant, det," sade Mats an en gang. – "Och tank pa Vissingso, lille Mats, med de ruinerna och den ekskogen och de sagorna! Tank pa den dalen, dar Eman gar fram, med all de byarna och kvarnarna och tramassefabrikerna och sagarna och snickerierna!" – "Ja, det ar allt sant, det," sade lille Mats och sag helt bekymrad ut.

Helt hastigt hade han sett upp. "Nu ar vi alla bra dumma," sade han. "Alltihop det dar ligger ju i Var Herres Smaland, i den delen av landet, som var fardigt, redan innan Sankte Per kom till arbetet. Det ar ju bara riktigt, att det skulle vara vackert och praktigt dar. Men i Sankte Pers Smaland ser det allt sa ut, som det star i sagan. Och det var inte underligt, att Var Herre blev bedrovad, nar han sag det," fortfor lille Mats, i det han atertog sin berattelse. "Sankte Per miste inte modet i alla fall, utan han forsokte trosta Var Herre. "Ta inte sa illa vid dig for det har!" sa han. 'Vanta bara, tills jag hinner skapa folk, som kan odla opp mossarna och roja opp akrar ur stenbackarna!"

Da vart det antligen slut med Var Herres talamod, och han sa: "Nej, du kan fa ga ner till Skane, som jag har gjort till ett gott och lattskott land, och skapa skaningen, men smalanningen vill jag sjalv skapa.' Och sa skapade Var Herre smalanningen och gjorde honom kvick och fornojsam och glad och flitig och tilltagsen och duktig, for att han skulle kunna skaffa sig sin bargning i sitt fattiga land."

Darmed tystnade lille Mats, och om nu Nils Holgersson ocksa hade tegat, sa hade allt gatt val, men han kunde omojligt lata bli att fraga hur Sankte Per hade gatt i land med att skapa Skaningen.

"Ja, vad tycker du sjalv?" sade lille Mats och sag sa forsmadlig ut, att Nils Holgersson kastade sig over honom for att sla honom. Men Mats var bara en liten fyr, och Asa gasapiga, som var ett ar aldre, sprang genast fram for att hjalpa honom. Sa godlynt hon var, for hon upp som ett lejon, sa snart som nagon rorde brodern. Och inte ville Nils Holgersson slass med en tos, utan han vande dem ryggen och gick sin vag och sag sedan inte at de dar Smalandsbarnen pa hela dagen.

XVI. Krakorna

Lerkrukan

I sydvastra hornet av Smaland ligger ett harad, som kallas Sunnerbo. Det ar ett ganska slatt och jamnt land, och den, som ser det pa vintern, nar det ar tackt med sno, kan inte forestalla sig annat, an att under snon utbreda sig plojda tradesmarker, grona ragakrar och slagna klovervallar, sasom det brukar vara i slattbygder. Men nar snon antligen toar bort i Sunnerbo i borjan av april, visar det sig att det, som ligger gomt under den, inte ar annat ar torra sandhedar, nakna klipphallar och stora, sanka mossar. Akrar finns det nog har och dar, men de aro sa obetydliga, att man knappt lagger marke till dem, och sma graa eller roda bondstugor finns det ocksa, men de ligga garna instuckna i nagot bjorkhult, nastan som om de voro radda for att visa sig.

Dar Sunnerbo harad stoter mot Hallandsgransen, finns en sandhed, som ar sa vidstrackt, att den, som star vid ena kanten, inte kan se over till motsatta sidan. Pa hela heden vaxer ingenting annat an ljung, och det skulle inte vara latt heller att forma andra vaxter att trivas dar. Allra forst finge man da rota ur ljungen, for med den forhaller det sig sa, att fastan den bara har en liten forkrympt stam, sma forkrympta grenar och torra forkrympta blad, inbillar den sig, att den ar ett trad. Darfor bar den sig at pa samma satt som de riktiga traden, breder ut sig skogvis over vida strackor, haller troget ihop och kommer alla frammande vaxter, som vilja tranga in pa dess omrade, att do ut.

Det enda stalle pa heden, dar inte ljungen ar allradande, ar en lag, stenig as, som stryker fram mittover den. Dar finns det bade enbuskar, ronnar och nagra stora, vackra bjorkar. Pa den tiden, nar Nils Holgersson for omkring med vildgassen, fanns dar ocksa en stuga med en liten bit rojd jord omkring, men folket, som en gang hade bott dar, hade av en eller annan anledning flyttat darifran. Den lilla stugan stod tom, och akern lag obrukad.

Nar manniskorna hade dragit bort fran stugan, hade de skjutit till spjallet, lagt pa fonsterhakarna och last dorren. Men de hade inte tankt pa att en ruta i fonstret var utslagen och bara tillstoppad med en trasa. Efter ett par somrars regnskurar hade den dar trasan murknat och sjunkit ihop, och till sist hade det lyckats en kraka att peta bort den.

Asen pa ljungheden var namligen inte sa odslig, som man kunde tro, utan den var bebodd av ett stort krakfolk. Hela aret om bodde krakorna naturligtvis inte dar. De flyttade till utlandet pa vintern, pa hostarna foro de fran ena akern till den andra i hela Gotaland och plockade sad, om somrarna spridde de sig till gardarna i Sunnerbo harad och levde av agg, bar och fagelungar, men varje var, nar de skulle bygga bo och lagga agg, kommo de tillbaka till ljungheden.