Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige - Lagerlof Selma Ottiliana Lovisa. Страница 64

Det regnade lika galet ute pa holmen som pa alla andra hall. Pojken kunde inte sova for dropparna, som standigt smattrade ner pa honom. Till sist borjade han ga omkring pa holmen. Han tyckte, att han kande regnet mindre, nar han rorde sig.

Knappt hade han gatt holmen runt, forran han horde ett plaskande i vattnet, som skilde holmen fran land, och strax darpa sag han en ensam hast komma gaende mellan buskarna. det var en gammal krake, sa usel och elandig, att pojken inte hade sett maken. Han var bruten och styvbent och sa mager, att vartenda benknota syntes under skinnet. Han bar varken sele eller sadel, bara en gammal grimma, fran vilken det hangde en halvrutten tagstump. det var tydligt, att han inte hade haft nagon svarighet att slita sig los.

Hasten gick ratt emot platsen, dar vildgassen stodo och sovo, och pojken blev radd, att han skulle trampa pa dem. "Vart ska du ga? Se dig for!" ropade han. – "Jasa, dar ar du," sade hasten och kom fram till pojken. "Jag har gatt hela milen for att raka dig." – "Har du hort talas om mig?" fragade pojken forvanad. – "Jag har val oron, jag med, sa gammal jag ar. Det ar manga, som talar om dig nu for tiden."

Han hade bojt ner huvudet, medan han talade, for att kunna se battre, och pojken lade marke till att han hade ett litet huvud med vackra ogon och en mjuk, fin nos. "Det har visst varit en god hast fran borjan, fast han har rakat illa ut pa gamla dar," tankte han.

"Jag, ville, att du skulle folja med mig och hjalpa mig med en sak," sade hasten. Pojken tyckte, att det var vanskligt att folja den, som sag sa elandig ut, och undskyllde sig med det daliga vadret. "Du har det inte samre, om du sitter pa min rygg an om du ligger har," sade hasten. "Men du vagar kanske inte folja med en sadan hastskojarkrake, som jag ar." – "Ajo, det vagar jag val anda," sade pojken. – "Vack da gassen, sa att vi far gora opp med dem var de ska komma och hamta dig i morgon!" sade hasten.

Strax darefter satt pojken pa hastryggen. Den gamla hasten travade undan battre, an pojken hade trott honom om, men det blev anda en lang fard genom natt och ruskvader, innan de stannade vid en stor gastgivargard. Dar sag det forfarligt otrevligt ut. I vagen voro uppkorda spar, sa djupa, att pojken trodde, att han skulle drunkna, om han kommo ner i dem. Vid staketet, som loper runt om garden, voro bundna en trettio, fyrti hastar och notkreatur, utan nagot skydd mot regnet, och inne pa garden stodo karror med hoga larar, dar far och kalvar, grisar och hons voro instangda.

Hasten gick och stallde sig vid staketet. Pojken satt kvar pa hans rygg, och med sa goda nattogon, som han hade, sag han tydligt hur svart djuren hade det.

"Hur kommer det sig, att ni star harute i regnet?" fragade han. – "Vi ar pa vag till en marknad i Orebro, men vi har mast ta in har for regnets skull. Detta ar en gastgivargard, men det har kommit sa mycket resande, att vi inte far plats inne i husen."

Pojken svarade ingenting, utan satt tyst och sag sig omkring. Det var inte manga av djuren som sovo, utan fran alla hall horde han klagan och missnoje. De hade skal nog att jamra sig, for vadret hade blivit samre an forut pa dagen. Det hade borjat blasa en isande kalla vind, och regnet, som nu kom vasst och piskande, var blandat med sno. Det var inte svart att forsta vad hasten ville, att pojken skulle hjalpa honom med.

"Ser du, att det star en praktig bondgard har mittemot gastgivargarden?" fragade hasten. – "Ja," sade pojken, "jag ser det, och jag kan inte begripa, att de inte har begart husrum at er darinne. Eller kanske att det redan ar fullt dar ocksa?" – "Nej, det finns inga frammande dar," sade hasten. "De, som bor i den garden, ar sa snala och ohjalpsamma, att det inte lonar sig for nagon att be dem om husrum." – "Jasa, ar det sa fatt? Da far ni val sta, dar ni star." – "Men jag ar fodd och uppvuxen just pa det stallet," sade hasten. "Jag vet, att dar finns ett stort stall och en stor lagard med manga tomma spiltor och bas, och jag undrar om du inte kunde stalla pa sa satt, att vi finge komma in dar." – "Det tror jag inte att jag vagar mig pa," sade pojken. Men sa tyckte han, att det var sa synd om djuren, att han i alla fall ville forsoka.

Han sprang in pa den frammande garden och sag genast, att alla uthus voro lasta och alla nycklar urtagna. Han stod radvill och hjalplos, men han fick bistand fran ovantat hall. Det var en vindil, som kom brusande med hisklig fart och kastade upp dorren till en stor lada mittframfor honom.

Pojken var forstas inte sen att vanda tillbaka till hasten. "Det ar inte mojligt att komma in i stallet eller i lagarden," sade han, "men det finns en stor, tom holada, som de har glomt att stanga, och dit kan jag fora in er." – "Tack!" sade hasten. "Det blir gott att an en gang fa sova pa de gamla tomterna. Det ar den enda gladje, som jag kan fa har i livet."

I den rika bondgarden, som lag mittemot gastgivargarden, hade de emellertid den kvallen kommit att sitta uppe mycket langre, an de brukade.

Husbonden dar var en trettifem ars karl. Han var lang och statlig med ett vackert, men ratt dystert ansikte. Under dagen hade han varit ute i regnet och blivit vat som alla andra, och vid kvallsvarden hade han bett sin gamla mor, som annu var vardinna i garden, att hon skulle tanda eld i spisen, sa att han fick torka sina klader. Modern hade darpa gjort en liten, klen brasa, for dar i huset brukade de inte odsla med veden, och husbonden hade hangt sin rock pa en stol och stallt den framfor elden. Sedan hade han satt upp ena foten pa spishallen och stott armen mot knaet, och sa hade han blivit staende och sett in i brasan. Han hade statt kvar i ett par timmar och inte gjort en rorelse annat an for att da och da kasta ett vedtra pa harden.

Husmodern hade plockat undan kvallsvarden och baddat hans sang, och sedan hade hon gatt in och satt sig i lillkammaren. Ibland kom hon i dorren och sag undrande pa honom, som stod vid elden och inte gick och lade sig. "Det ar ingenting, mor. Det ar bara nagot gammal, som jag tanker pa," sade han.

Saken var den, att nar han hade gatt forbi gastgivargarden helt nyss, hade en hasthandlare kommit och fragat om han ville kopa en hast och hade visat honom ett gammal hastkrak, som var sa illa tilltygat, att han maste fraga karlen om han var galen, som ville narra pa honom ett sadant utskott. "Anej, men jag tankte bara, att eftersom den har hasten har varit i er ago forut, sa skulle ni kanske vilja skaffa den en lugn alderdom, for det behover den," hade hasthandlaren svarat.

Da hade han sett pa hasten och kant igen den. Det var en, som han sjalv hade fott upp och kort in. Men det foll honom inte in att kopa ett sa gammalt och odugligt kreatur fordenskull. Anej, visst inte. Han var inte den, som kastade bort sina pengar.

Men i alla fall hade det vackt manga minnen hos honom, att han hade fatt se hasten, och det var minnena, som hollo honom sa vaken, att han inte kunde ga och lagga sig.

Ja, den dar hasten hade varit ett bra grant och gott djur. Far hade latit honom skota den alltifran borjan. Han hade kort in den, och han hade hallit av den mer an allt annat. Far hade klagat over att han fodrade den for val, och han hade ofta mast smyga sig till att ge den havre.

Han hade aldrig velat ga till fots till kyrkan, nar han hade den hasten, utan han hade alltid akt. Det var bara for att fa stata med unghasten. Sjalv kom han i hemmavavda och hemmasydda klader, och karran var simpel och omalad, men hasten var den grannaste, som korde upp pa kyrkbacken.

En gang hade han vagat tala med far om att fa kopa sig kladesklader och att fa mala karran. Far hade statt som forstenad. Sonen hade trott, att gubben skulle fa slag. Han hade da forsokt fa far att forsta, att nar han hade en sa grann hast att aka efter, borde han val ocksa sjalv se nagot ut.

Far hade ingenting svarat, men ett par dar efterat hade han rest till Orebro med hasten och salt honom.